I helgen var jag ute och sprang långpass – jag tränar just nu inför marathon i Dublin i slutet av oktober. Jag har sprungit rätt mycket terräng under sommarhalvåret; men 20 km terränglöpning i fjällen är inte samma sak som att nöta 20 km på asfalt. Därför valde jag att springa helgens långpass på en grusväg – och sedan vända efter halva distansen.
Att springa terräng på fjället är lite som att vara ute på äventyr; som till exempel när jag sprang den här magiska rundan till pyramiderna och Issjödalen. Men på mitt senaste långpass ville jag inte ha ett uns äventyr. Jag ville bara känna hur kroppen kändes av 24 km platt mark under fötterna.
Jag började i Åre Björnen och sprang den hårt packade grusvägen mot Huså. Jag hade koll på de första fyra kilometrarna från det här löppasset, men blev förvånad när de sista tre-fyra kilometrarna (före vägen tog slut i Huså) bara gick rätt nedför. Jag visste ju att ju mer nedför det gick – desto mer uppför skulle det gå efter vändning. Och det gjorde det ju, med besked.
Trots att jag ofta springer runt två mil så kan jag inte låta bli att tycka att det är långt. Att vara mentalt stark är en av mina bästa grenar men idag fascinerades jag ändå över hur långt ett marathon är; och det rubbade min balans lite.
Jag tog fram mina starkaste vapen och satte ett kort marathonlopp i perspektiv; dels hur långt de som kör Ö till ö swimrum springer (mer än 60 km) men också hur fasansfullt långt många av de flyktingarna som just nu är fast i Europa, måste gå.
Jag gör ofta sådana jämförelser för att skapa perspektiv och göra det som jag tycker är jobbigt mer görbart. Det känns inte lika omöjligt då. Och såhär med någon dags perspektiv så undrar jag om jag var så himla trött egentligen? Det känns så långt borta.
Det var 12 grader och ruggigt ute – och eftersom jag visste att jag skulle springa långt och med låg puls så valde jag att springa med vinterjacka. Ett riktigt skönt val; det är min gamla favoritmodell Craft WP Stretch som bytt namn och nu heter Defense (den finns här!). Tightsen är kompression från Craft helt i svart (de finns här!). Skorna är ett par Adidas Ultra Boost; jag kommer springa marathon i denna modell men ska nog köpa ett par nyare skor inför loppet.
4 comments
Det är så spännande att följa din väg mot marathon, det kommer att gå toppen, det är jag säker på 🙂 Själv försöker jag vrida min löpning åt helt andra hållet, är ju asfaltsnötare och rutinlöpare av rang, ger mej nästan aldrig ut på avstickare (vilket ju är superdumt upptäckte jag idag, när jag faktiskt gjorde det. Spännande ju!)
Jag hoppas det, just nu känns det JÄTTElångt trots att jag sprungit längre än marathon förut. Jag jobbar just nu en HEL del med det mentala. Och ja – visst är det KUL med nya rundor!!
Jag tokgillar din blogg och lyssnar på din pod ständigt :).. men jag har en liten liten fråga, fotografnörd som jag är. Hur gör du när du får alla härliga bilder på dig själv vid löpspåret, på fjället osv? Jag gissar att du knappast löper runt med ett stativ? Har du med dig en kompis varje gång du är ute? Hur gör du?
Jag är djupt imponerad 🙂
Kram på dig
Ulrica
Haha Ulrica, det vore något – att släpa på stativ! Nej, här kommer hemligheterna – jag har två. Är jag ute och springer på fjället har jag ALLTID med mig min lilla kamera i löparryggsäcken – en Canon G7X. Den ställer jag upp på något platt (en sten eller något sådant) och kör självutlösare på. Men – på denna bild har jag faktiskt systemkamera (det blir alltid alltid alltid bäst bilder med systemkamera tycker jag) och stativ i bilen och tar en bild efter passet. Så, på bilden är bilen ca 2 meter bakom kameran – fast det syns ju inte. Kram tillbaks!!