Ons 13 aug: Spinning på SATS

Idag var vi nog många som satt med de svenska OS-medaljörerna i cykling på näthinnan i spinningsalen.

Onsdagscykling

Det är stressigt när jag ska ta mig från jobbet på Kungsholmen klockan 16.30 till SATS Hötorget och spinningpassen som börjar klockan 17.00. Men jag gör det snabbt. Från dörr till dörr tar det 15 minuter och då måste jag ändå vänta på tunnelbana, trängas med folk i en överfull tunnelbanevagn, åka ett par stationer, springa uppför alla rulltrapporna på T-centralen från den blå linjen i allra nedersta källaren och sen korsa och tvärsa alla människor på plattan tills jag äntligen kommer fram till SATS Hötorget. Väl där byter jag om med andan i halsen, glömmer hälften och sätter byxorna bak och fram. Eller något sådant.

Anyway. 16.50 satt jag på cykeln.

Terese bjöd på backar och intervaller och även om musiken inte var lika bra som den brukar (Mitternacht eller When you’re gone saknades…) var det ett bra pass med chans på många pulstoppar. När klassen var slut undrade jag hur jag skulle orka göra allt en gång till. För det skulle jag ju.

SATS Hötorget

Uppvärmningen på andra klassen var olidlig. Ren och skär pina. Ok, inte lika stor plåga som för Gustav Larsson men ändå. Jag hittade ingen bra sittställning och det gjorde bara ont överallt. I rumpan och i händerna. Men så satte passet igång på riktigt och plågorna försvann. Och tiden gick fort. Vi hade knappt börjat på första blocket innan vi gjort klart det tredje och näst sista etappen. Och jag kom på mig själv att köra lite tuffare än förut.

Det är så “enkelt” att köra tufft på spinning. En backe varar ju bara i till exempel 3 eller 5 minuter. Nästan aldrig mer än så. Och det är faktiskt ingenting.>