Jag är i Hemavan och kör skoter tillsammans med nästan 30 andra tjejer. Vi är på camp. Ska utmana oss och lära oss grejer. Befinna oss utanför vår comfort zone för det. är. då. det. händer. Det är mentalt skitjobbigt men det är så det ska vara.
Fast i år är det inte lika mentalt skitjobbigt som första gången jag var på tjejcamp i Saxnäs 2020. Det var precis före pandemin. Jag hade kört skoter något år men typ aldrig själv. Jag minns första kvällen, vi hade varit på informationssamling och fått schema och koll på vad som skulle hända och att det var avfärd från skoterparkeringen kl 09.00 sharp och då skulle alla skotrar vara tankade och påfyllda med olja och sådär.
Jag hade inte tankat skotern kvällen innan. Så på natten drömde jag mardrömmar om den där tankningen och på morgonen vaknade jag tidigt och innan någon annan ens vaknat åkte vi och tankade men visste knappt var vi var. Jag var så orutinerad då. En tankning var en big deal.
Jag lärde mig massor då och jag har fortsatt att lära mig massor sedan dess. Det spelar ingen roll vilken sport eller aktivitet du håller på med, den där tankningen och nervositeten inför det kan du översätta till massa annat. När jag var relativt ny på alpin skidåkning var jag jättenervös innan jag skulle kliva på liften för första gången på en skidresa. Jag kunde stå en kvart och titta på hur alla andra gjorde innan jag vågade mig fram.
Idag ägnar jag det inte en tanke.
Och jag undrar vad mer jag inte kommer ägna en tanke åt om 3 år.
2 kommentarer
Är det inte typiskt (ursäkta uttrycket) tjejer (inte alla) att tänka ihjäl saker istället för att bara: ”undrar om det funkar såhär?”, göra och utvärdera vad som gick snett eller faktiskt fungerade efteråt?
Learning by doing är min devis ☺️
Alla borde kolla mer på Pippi Longstocking! 😇
Haha jo. Men så har vi också lite mer konsekvenstänk, vilket är fördelaktigt.