Ingen utveckling är spikrak och ju mer man lever desto mer lär man. Det är livet i ett nötskal. Min utveckling sedan min ryggradsoperation den 7 april 2017 gick tydligen lite för bra. Efter två steg fram är jag nu ett steg bak igen. Efter en magnetröntgen och läkarbesök i fredags vet jag äntligen vad som inte är helt friskt i min rygg.
Jag är medveten om att min rygg alltid kommer vara min svaga länk. Den är inget jag någonsin kommer kunna bortse från och jag kommer alltid behöva ta hänsyn till den – och ta hand om den.
I februari blev jag medveten om att det inte stod helt rätt till och efter att ha varit på några besök hos min fysioterapeut ringde jag mitt försäkringsbolag för att få en uppföljning på förra årets operation. Jag fick rätt snabbt en telefontid med en ny ryggläkare – som jag delar med bland annat längdskidlandslaget. Han jobbar på Spine Center i Stockholm där min ryggkirurg också jobbar och några minuter efter det att jag gjort en magnetröntgen på Sophiahemmet hade min läkare bilderna i handen och kunde konstatera läget.
Jag har ryggmärgsödem i en ryggkota vilket är som ett slags blåmärke i själva benet och något som kan utvecklas till en stressfraktur i själva ryggkotan. I mitt fall handlar det om L5. Precis som vid en stressfraktur i någon annan del av skelettet handlar det om överbelastning. Just i mitt läge är det lite oklart vad belastningen kommer från så receptet just nu är att belasta mindre tills mitt ryggmärgsödem läkt. Exakt vad det innebär beror lite på. En tid framöver kommer jag behöva analysera vad jag gör och hur det känns dagen efter för att minska på det som orsakar mer symptom. Förutom vissa självklara aktiviteter (löpning) så är det lite av en gissningslek som också inkluderar hur mycket jag står, går, sitter still eller sitter i obekväma situationer, hur mycket jag bär och en hel del annat.
Balansgången handlar om aktivitet och inaktivitet; och att få lagom mycket av allt.
I helgen var jag ute och rullade mountainbike och jag var spänd på hur det skulle kännas dagen efter. Jag analyserar fortfarande den känslan. Är jag mer stel? Mindre stel? Hur kändes det under tiden jag cyklade etc.
Självklart handlar läkningen av den här typen av skada också om att göra rätt rehabövningar, men för det måste jag en till vända till Stockholm.
30 kommentarer
Hej, läste din artikel om rygg, har fått samma diagnos, tycker mig ha “vilat” i 4 månader men fortfarande känslig, läkte det ut av sig själv eller hård rehab ?
Mvh Jonas Gustavsson
Hej hej, för mig hjälpte det inte att vila utan det som gjorde all skillnad var att göra enkla övningar så att rätt muskler i min core aktiverades. Jag och min sjukgymnast på Spine Center sågs några gånger för att hitta rätt – och skillnaden var nästan omedelbar. Vi gick på många nitar (rehabövningar som gjorde mig sämre) så nyckeln är att hitta rätt. Både rätt person som hjälper dig – och rätt övning. Önskar dig lycka till – och att det ordnar sig!!
Jobbigt, min bonus sån råkade ut för stressfaktur i ryggen, men det läkte fint och han är nu helt återställd. Men det tog tid… Hoppas det går fort för dig att bli bättre.
ånej, hur lång tid?
Men NEJ – Sara! Jag kommer med vin och kärlek! Nu läker vi skiten!
eh JA tack!
Vad trist att gå ett steg tillbaka. Förhoppningsvis har det inte gått så långt så att det snart känns bra igen. Hoppas, hoppas!
jag hoppas jag med!
Men nej…!! 🙁
Fast älskar hur du tar dig an det, med positiva tankar (såsom jag uppfattar det). <3
Kramar!
yes. det är enda vägen framåt!
Äsch, fasen vad tråkigt! Hoppas ryggen blir bra fort och att du kan fortsätta göra allt härligt du gör! <3 Kram till dig!
tack Amanda, jobbar på det! 🙂
Åh nej! Jag vet hur det känns, att alltid tänka på ryggen och hur saker och ting känns. Jag lider med dig men tänker även att om någon kan göra detta till något bra och så positivt det går så är det du. Lycka till! <3
Yes, ny väg framåt…
Åh, fasiken då! Men så är ju livet precis som du konstaterar själv. Två steg fram, ett steg tillbaka. Kanske är det för att vi ska uppskatta det vi har, det är allt för lätt att ta det för givet. Skönt att de så snabbt kunde konstatera vad det var, svårt att ta sig framåt om man famlar i mörkret. Hoppas ni kan reda ut vad din actionplan framåt blir på nästa rehabbesök. Själv har jag fortf ont i ländryggen trots ihärdig rehab, men det är bara köra på och se framåt <3 Peppkram!
Ja, du om någon vet hur livet funkar ❤️
Så drygt men bra att du fick veta så snabbt vad det är i alla fall. Håller tummar och tår för att steget bakåt visar sig vara både kort och snabbt överspelat ??
Ja det känns bättre att veta än att inte veta, nu har jag koll på vägen tillbaks till episkt normaltillstånd ??
Trist, men skönt att få ett svar även om det blir ett pussel att räkna ut vad du ska göra och inte göra. Hoppas det läker fint 🙂
Tack Johanna, jag hoppas det jag med
Aj då. Men också: bra att du kollar upp och tar en dag i taget med mycket reflektion. Samtidigt: du som gillar aktiviteter får tålamodet prövat. Förstår om det finns lite frustration, kanske?
Emilia
Haha ja det är bra att utmana tålamodet… ?
Usch, så himla tråkigt. Tänker att du om någon kommer fixa rehab bra, alla drömmar och idéer du har! ❤️
Jag är hoppfull! 😀
Fy vad tufft, Sara. Hoppas du hittar drivkraft till både rehab och tålamod. Finns många fina målbilder inte minst från senaste året, tänker jag.
Kram!
Ja den där känslan av frihet – bästa målbilden