Det finns vissa tillfällen då jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för något år sedan då jag åkte i ett mörkt – men upplyst – längdspår alldeles ensam och tänkte att sådant här gör folk på sin semester. Och jag på min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdå vid halv nio hade solen gått ner bakom fjället.
Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.
En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!
12 kommentarer
Oj vad det ser fint ut! Jag skall själv norröver i Finland om drygt två veckor för att springa en trailultra. Hade nog tänkt mig att där skulle vara vår (i fjol sprang de i shorts och t-shirt och svettades), men för närvarande är där 60 cm snö. Inte riktigt vad jag tänkt mig kanske. Men vackert kommer det säkert att vara ändå.
haha ojdå!
Kanske den bästa årstiden enligt mej. Saknar den tid jag bodde i Jämtland då kunde man verkligen ta tillvara på ögonblicken. Åker upp till Åre rätt ofta även nu men det blir aldrig detsamma. Njut!
/ Margareta W
Jag njuter för fullt. Och förstår vad du menar, det är en sak att besöka – en annan att bo.
Typ det bästa ever. Underbart Sara 🙂
jaaaa
Älskar varenda tecken i det här inlägget! Åh, livspirret!
jag med!! mkt pirr!
Bra där! Härligt välkommen hem liksom.
så jäkla bra välkomnande
Men RYSNINGAR!
alltså ja. ändå går det inte att berätta i ord eller bilder.