Jag har tre saker att säga om ikväll. Oh. My. God!
Wow
Jag såg fram emot kvällens pass otroligt mycket. Det skulle ju bli ett Pia-pass. Men besvikelsen la sig som en blöt filt över mig när det visade sig att hon var sjuk. Hennes andra hälft, Andreas skulle ta passet. Han är inte dålig. Men inte lika bra som Pia. Tyckte jag då. Nu tycker jag annorlunda. Kombinationen Andreas på ledarcykeln och Piaupplägg på passet tog mig till nya höjder. Till nytt maxpulsrekord på cykeln. Till nytt snittpulsrekord på cykeln. Och till spinning high!
På Pias pass kör vi ibland intervaller på 4 minuter med 2 minuters vila. Not today. Upplägget bestod av intervaller på 3 minuter. Med 1 minuts vila. 3 minuter går jäkligt långsamt. 1 minut går väldigt fort. Rösten inom mig sa att jag skulle upp i 90% av max i alla intervallerna. Kroppen var bestämd. Det skulle ske. Och så blev det.
Pulsklockan berättar att snittpulsen på passet låg på 86% av max (den mesta tiden av passet spenderades i pulszon 5). Med uppvärmning och nedvarvning inkluderat. Under den 7:e intervallen gav Andreas oss en uppmaning. Om vi ville kunde vi skippa vilan mellan intervall 7 och 8 och istället köra en 6-minutersintervall. Huvudet hade gärna vilat. Men kroppen sa nej. Under den 2:a minuten av den 7:e intervallen var jag uppe på 91% av max men när Andreas gav oss utmaningen var det som om jag glömde tröttheten. Jag körde på. Jag kollade klockan. Och jag såg pulsen ticka uppåt. Helt sakligt, och utan att känna av hur jag flåsade såg jag hur pulsen ökade från 192 slag. Till 193 slag. Till 194 slag. Till 195 slag. Till 196 slag. Till 197 slag. Till 198 slag. Jag såg aldrig när den visade på 199 slag. Då hade mitt spinner’s high avtagit och jag var tillbaka i verkligheten. Med 1 minut kvar blev det väldigt tungt. Lungorna ville helst expandera genom ryggen och jag undrade vad som skulle hända om jag kollapsade här och nu. Men kollapsade gjorde jag inte. För då var 6-minutersintervallen slut.
Jag trodde jag skulle känna mig dödstrött efteråt. Men nej. Jag trippade som på små rosa moln. Hög som ett höghus av adrenalin och glädje. Otröttlig. Osårbar. Nästan odödlig. Känslan höll i sig styrketräningen igenom. Jag körde ben och presterade som aldrig förr. Detta mina vänner, är en kväll att minnas! (Men det ska bli skönt med vilodag imorgon. Yogavila och snabb promenadvila)
Träningsglädje!
Tummen upp för spinner’s high!Jag fortsatte kvällen med en snabb promenad på 20 minuter till skjutsen hem. Jag knäckte ett (kokt) ägg när jag gick över bron mellan Kungsan och Slottet och log åt att det nog måste se lite lustigt ut. Jag funderade över livet och över min självkänsla och mitt självförtroende och att jag nog kan tacka träningen över att tilltron till mig själv är enorm. Träning ger mer än styrka!>
12 kommentarer
Tihiii… ja du v i en tunnel… en rak och fokuserad tunnel…d et va cooolt!
NICE. Åh vad jag längtar efter att få träna!!!!! Imorgon är det dags 🙂
Å vilket inlägg. Blev spinningsugen i hela kroppen!
🙂 Jag vill tillbaks till den där cykeln! Men… jag måste erkänna att jag hade svårt att sova på kvällen sedan. Vilket är väldigt ovanligt för att vara mig.
Pia och Andreas är grymma =) Härligt att höra!
Oj så härligt det låter!
Åh! Jag blev galet glad av ditt inlägg :o)!
WOW!! En sån där upplevelse vill jag också ha. NU!!
Coolt! 🙂 Vem sa att man inte kunde träna maxat utan kolisar! Du är grym! 🙂
Coolt att du fick upp pulsen SÅ högt! Du var verkligen på moln efteråt =)
Härligt!!
Vilket underbart pass! Och visst är det så att träningen bidrar till en bättre självkänsla och bättre självförtroende!