Det är måndag morgon och ruskigt kallt när jag är ute med Hazel. Solen skiner och krispigheten i luften är hård. Knivskarp nästan. Jag skulle tagit på mig mössan, tänker jag när motvinden river i öronen. Det är den sista augusti och dagen kommer att bli fantastisk. Vädermässigt, menar jag.
Någon timme efter den vanliga frukosttiden står jag redo på en trappmaskin på ett gym. Kanske är just den maskinen den värsta på hela gymmet? Min PT Frida möter mig med samma översvallande energi som alltid. Ibland ser jag fram emot vår träning med blandade känslor: jag vet rent logiskt att jag kommer vara trött men med en stark pigghet inombords efteråt. Men det är också svinjobbigt mentalt. Att vara på topp och leverera hela tiden. Det är faktiskt mycket lättare att vara lat.
Timmen går snabbt och vi kör övningar som är så komplexa att varje grej skulle kräva ett helt eget stycke för att förklara. Det är därför jag tycker om att träna med henne. Och när jag lämnar gymmet värmer solen mot kinden. Jag längtar efter september men vill helst stanna tiden.
Jag fyller år om en vecka och för ovanlighetens skull har jag inga storslagna födelsedagsplaner. Jag siktar inte på någon episk fjälltopp, skogsbad eller iskallt dopp i älven heller för den delen. På min födelsedag är jag i Stockholm och det kommer bli bra men min stora känsla är att jag är färdig med Stockholmslivet och jag ser fram emot att sälja vår lägenhet. Nästa veckas Stockholmsvistelse inklusive min födelsedag är bara en transportsträcka till något annat. Egentligen går det emot mina principer. Jag vill ju fylla varje dag med värde. Min födelsedag är ännu obokad men kvällen därpå har jag bord på Aira.
Jag kommer hem från gymmet och tar en snabb dusch, ägnar en halvtimma till jobbet, kastar i mig energi på stående fot och åker sedan och hämtar min kollega Malin. Jag har varit spontan och sagt att jag följer med på en hike runt Blanktjärn. Det är Åreområdets mest omskrivna vandringsled som sett sina bästa dagar på ett tag. Jag kan nämna massor av leder som är finare och bättre än Blanktjärn och några av dem finns här. Men det är en fin tur och allra bäst är det när vi sitter i lä på en bänk och äter chokladbollar.
18.30 sätter jag mig i soffan och här sitter jag fortfarande. Jag framtidsplanerar, jobbar lite på måfå och har Netflix på i bakgrunden. Det är en lagom måndag. Tänk va, lagom. Vilket tråkigt ord. Men ändå rekorderligt för nu.
1 comment
You know, there are people who reach more in two weeks of hard work than others in their entire life. And that’s just the beginning. That must be the same power in them that not only makes it possible to experience sometimes a smooth touch but also to withstand it permanently. Sometime last winter I stopped running and still don’t know why. I think I’ll start it again. If only to shake that shameful feelings out of my body of not belonging to this people and of having looked unauthorized into a stranger´s bedroom. So that other feelings can find their place again in it and my soul can bathe barefoot in them. Perhaps by chance I will also come up with another word for “lagom” by this occasion.